Något som gör meditation eländigt är kravet på inre motor, förmågan att fortsätta aktiviteten utan feedback och belöningar. Har man adhd så är det förstås en varningsskylt:
I meditation testas ”delay aversion” på ett extremt sätt. Om du vanligtvis har svårt att vänta på resultatet av dina ansträngningar så testa det här:
Sitt helt stilla utan ambition att åstadkomma någonting. Förvänta dig ingenting. Sträva ingenstans. Förhåll dig helt neutral till allt som händer och håll uppmärksamheten på dina andetag. Om du håller på tillräckligt länge så kan du eventuellt uppleva ett rejält förändrat medvetande och nå djupgående insikter. Det kan ske om en vecka eller i din nästa reinkarnation. Ingen vet. Om du stressar på och anstränger dig så är det kört.
I korthet är detta utgångsläget för meditation. Man ser snabbt att det är 100% adhd-fientligt. Det är allt man skyr som pesten and then some.
Ändå har jag sysslat med zen i snart två år. Naturligtvis utan märkbar effekt såvitt jag upplever det i vardagen.
Enda skälet måste vara min förtjusning i utmaningar och drivet att knäcka de hårdaste nötterna.
Det måste gå.
Problemet har en lösning.
Som vi vet har adhd-myntets baksida en lika stor framsida.
Det borde fler meditera över.
MAXXADD 