Lämna en kommentar

Sörmland Ultra 50KM – Höst När Den Är Som Bäst

Det går inte att undvika löpningen och på många sätt har den en kul koppling till adhd. Det vet väl alla att vi damp-ungar trivs med att röra på oss, och att vi får spader av stillasittande. Varför jag envisas med att springa jättelångt, det är oklart. Kanske är det det där med ”svårt att komma igång och svårt att avsluta”?

I helgen sprang jag SUM 50km och det gick utmärkt. Ont gjorde det och jobbigt var det, men i ultraklanen är det inget negativt i sig. Inte konstigare än att men blir blöt av att bada. Det obekväma hör till utan att man behöver fundera så mycket på det.
En skön sak med långdistanslöpning är möjligheten att fullt ut uppleva det man gör i sin helhet. Det finns inte mycket av stress och aggressivt fokus. Man har tid att komma ur sitt eget huvud. Springer man riktigt länge finns chansen att lämna även kroppen. Inte så att man leviterar eller hälsar på utomjordingar, men att man springer utan att vara medveten om kroppen som gör det.

Jag hör till dom som lämnar klockan hemma och inte tar någon större notis vid kilometermarkeringar. Visst är jag nyfiken ibland och undrar hur långt jag sprungit, men med tiden har det visat sig att sådant är bortkastat. Jag kan sällan hålla reda på om det var 15,7 km eller 17,5 och om det var sträckan jag sprungit eller hur långt det är kvar. Somliga tycker att dom tänker så bra under löppasset. Dom löser problem och listar ut både det ena och andra. Det där har aldrig hänt mig. Mina tankar blir snarare mjuka och flyktiga. Dom blandar sig på något sätt med omgivningen och innehåller mest löv, flås, lera, löpare och skogsdoft. Däri finns inga problem att lösa. Allt är som det ska, även när det är för jävla jobbigt.

När jag springer har jag aldrig adhd, känner ingen rastlöshet eller osäkerhet. På så vis är det en form av meditation. Det finns bara en sak att göra. Ett steg till. Ett andetag till. Den bästa problemlösningen blir insikten att tillvaron är totalt oproblematisk. Åtminstonde tills jag kommer i mål. Då börjar letandet efter shampoflaskan och trixandet med tidtabeller. Då blir det problem.
Så varför springa kort när man kan springa långt? Livet blir ju bara lättare för varje meter.

Kan väl tillägga att jag kvällen innan fick ett sms från Övid: Jag hittar inte dig i startlistan! Det visade sig att jag skrivit in loppet i kalendern med glömt anmäla mig. De snälla arrangörerna tillät en efteranmälan tack och lov.
Det är fina människor de där ultramänniskorna.
Ultrafina.

Javisstja, jag glömde att hämta ut min fina medalj också.
Häpp.

Annonser

Kommentera gärna

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s