Lämna en kommentar

Lite om självgående och inre motor

Något som gör meditation eländigt är kravet på inre motor, förmågan att fortsätta aktiviteten utan feedback och belöningar. Har man adhd så är det förstås en varningsskylt:

image

I meditation testas ”delay aversion” på ett extremt sätt. Om du vanligtvis har svårt att vänta på resultatet av dina ansträngningar så testa det här:

Sitt helt stilla utan ambition att åstadkomma någonting. Förvänta dig ingenting. Sträva ingenstans. Förhåll dig helt neutral till allt som händer och håll uppmärksamheten på dina andetag. Om du håller på tillräckligt länge så kan du eventuellt uppleva ett rejält förändrat medvetande och nå djupgående insikter. Det kan ske om en vecka eller i din nästa reinkarnation. Ingen vet. Om du stressar på och anstränger dig så är det kört.

I korthet är detta utgångsläget för meditation. Man ser snabbt att det är 100% adhd-fientligt. Det är allt man skyr som pesten and then some.
Ändå har jag sysslat med zen i snart två år. Naturligtvis utan märkbar effekt såvitt jag upplever det i vardagen.

Enda skälet måste vara min förtjusning i utmaningar och drivet att knäcka de hårdaste nötterna.
Det måste gå.
Problemet har en lösning.

Som vi vet har adhd-myntets baksida en lika stor framsida.
Det borde fler meditera över.

Annonser
3 kommentarer

På Spåret – Om Uthållighet

Som en symbolisk gest skriver jag ett nytt inlägg på MAXXADD. Jag har inte tappat tråden, den har bara hängt löst under en tid.

Det projekt som i dagsläget fångar min uppmärksamhet är löpningen. Siktet är inställt på ett 24-timmarslopp i februari. Inför det tränar jag mycket och experimenterar en del med kosten. Allt är på lek, en mycket rolig lek. Därför är det också på fullast allvar.

“My work is a game, a very serious game.” Escher

Ur ett adhd-perspektiv händer mycket intressant när man, som jag, kombinerar ultralöpning, meditation och kostförändringar. De två första har jag insett vikten av sedan ett par år. Vad gäller kosten så är det för tidigt att säga något alls. Sedan en vecka kör jag en ganska strikt variant av LCHF och det funkar nu bra efter de första dagarnas super-irritabilitet. Det var ingen lätt sak att kapa alla snabba kolhydrater ”cold turkey”. Men nu har lusten att hetsäta chokladbollar klingat av och jag känner knappt något sötsug alls. Förhoppningsvis håller det i sig framöver.Min adhd är dock sig lik såvitt jag kan se. Ännu märker jag inget av den ”klarhet” och ”energirush” som en del menar kommer med kolhydratrestriktion. Däremot är det skönt att inte vara konstant sugen på mat/sötsaker och jag har inte upplevt några påtagligt negativa effekter ännu, så jag fortsätter LCHF-experimentet.

Att jag påbörjade det har inget med adhd’n att göra. Det är istället kopplat till ultraloppen och min tendens att ”krascha” efter 10-15 timmar. Då krampar magen ihop sig och energinivån störtdyker under en timme. Sedan är det som att springa med influensa i kroppen. Jag huttrar, hulkar och benen väger plödsligt 50 kg/styck.

Jag läste om långlöpare som istället för kolhydrater använde fett som primär energikälla, och att det löste många problem som liknar de jag har. Det var därifrån inspirationen kom att testa för egen del. Och har man adhd så faller det sig naturligt att gå ”all in” så vanlig LCHF kändes lite för halvdant. Istället siktar jag på en s.k. ketogen diet . Om det funkar för mig som löpare så kommer jag kunna springa timme ut och timme in på kokosolja och majonäs och ha en jämn energinivå helt utan sockertoppar/bottnar.

Om det påverkar adhd’n får vi se. Att det kan bli så är helt klart. Eftersom jag är en outtröttlig fritidsforskare hittade jag snabbt den HÄR artikeln som diskuterar kopplingen mellan ketogen diet och neurologi. Onekligen intressant.

Nåväl, nu har jag re-aktiverat MAXXADD och därmed bevisat för mig själv att jag kunde komma upp på spåret igen. Inte för att jag var särskilt inspirerad att skriva, men som en övning i uthållighet.

Puh, det är lättare att springa än att producera text i sin relativa ensamhet.
Nu ska jag dricka lite vispgrädde.
Skål.

3 kommentarer

Det är 569 andetag mellan Kungsholmen och Rågsved

Jag har nyligen avslutat ett nikotinberoende som varade i dryga 30 år. Imorgon är det tre veckor sedan jag sist lade in en bakad prilla Ljunglöfs Ettan. På 32 år med 2 dosor i veckan blir det 3 328 dosor totalt. Då en dosa innehåller 50 gram blir det summa summarum 166,4 kg.
Att jag vid något tillfälle känner ”nu blir det lite jobb att hantera suget” är alltså inte förvånande. Lite av en vana blev det ju trots allt.
Så vad gör man när den omtalade abstinensen knackar på dörren?
Man räknar andetag såklart!

Det sägs ju att det bästa preventivmedlet är ett glas vatten. Inte före, inte efter men istället för. Så kan man tänka i mitt fall också. Alltså, om jag vill undvika att göra något – köpa snus och proppa i mig – så är det enklaste sättet att göra något annat istället. Allra bäst är ett så kallat ”inkompatibelt” beteende, något som gör det ”oönskade” beteendet omöjligt. Jag skulle till exempel kunna virka eller spela piano. Det är svårt att lägga in lössnus med båda händerna upptagna. Men jag kan inte virka och något piano hade jag inte med mig denna dag.

Jag mediterar ju en hel del och här var ett utmärkt tillfälle att använda färdigheter från den träningen. Med nikotinsug är det ju så att det försvinner ganska fort om man inte underhåller det. Med underhåller menar jag att man fastnar i ett spår som innehåller tankar och känslor om snuset. Låter man uppmärksamheten följa det spåret så leder det snart till Pressbyråns kassa och ”En dosa Ettan tack, löst. Det blir bra så”. Men det blir ju inte alls bra.
Tricket är att upptäcka spårets början, den första signalen som pekar mot det självklara i att köpa en, Bara En dosa snus. Helst en liten. Signalen är ofta en flyktig tanke, ibland en vag känsla. Det är verkligen svårt att veta vilket eftersom det där händer i flygande fläng. Det är inte så att vi sitter stilla och väntar på att en abstinens-signal ska dyka upp. Istället kommer den smygande från ingenstans, gärna i situationer då vi är sårbara. Som vid stress, när vi är uttråkade, vill belöna oss eller bara skjuta upp något jobbigt. Då kommer den lilla påminnelsen om hur vi brukar/brukade göra. Som en reflex stäcker sig handen mot byxfickan…nävisst nä.
Det är i det läget man har ett val. Om man väljer att fundera vidare på ”nävisst nä” och hur det är att aldrig…ALDRIG mer få uppleva den tillfredsställelse nikotinet ger, ja då har man snart inget val kvar, och det kan gå fort vill jag lova. Det vet alls som gjort denna resa. Man måste alltså välja att byta tankespår och att göra det snabbt.

Nu ska jag direkt säga att idén om tankekontroll är mycket skadlig och något vi ska bekämpa med kraft. Att få full kontroll på sina önskade/positiva och oönskade/negativa tankar är varken möjligt eller önskvärt. Däremot kan man med viss övning bli bra på att styra sin uppmärksamhet, och det är en mycket användbar förmåga. På så sätt kan man påverka  ämnet/temat för tankarna. Ungefär som att läsa en bok om hästar gör att vi får mer tankar om hästar och saker som hör ihop med hästar än om vi istället uppmärksammar – tittar på – en fotbollsmatch. Det här är en mycket knivig fråga där även de som läst och jobbat med ”psykologi” och ”mindfulness” ibland resonerar helt motsatt och galet. Men eftersom det här inte ska bli en avhandling utan en blogg-post så går vi vidare.

Alltså, där står jag på Kungsholmen och ska promenera till T-centralen för vidare T-banefärd till Rågsved. Jag har under dagen noterat- och framgångsrikt hanterat- flera små abstinens-signaler och nu har vi en rejäl attack på gång. Det känns i hela kroppen hur otroligt hälsosamt och rogivande en prilla skulle vara. Alla gamla visor drar igång.
– Bara sista dosan, se’n är det slut
– Ingen behöver få veta något
– Jag har ju redan bevisat att jag kan sluta
– Man ska inte göra det till en principsak
– Huvudsaken man är lycklig, inte nikotinfri
– Ehhhh, fan va gott det är med snus i alla fall

Jag sms:ar hem att ”nu ska jag kolla hur många andetag det är mellan Kungsholmen och Rågsved, wish me luck”. Att räkna andetag är inte ”inkompatibelt” med snusande. Man kan göra både och samtidigt. Poängen är istället att om jag kan rikta uppmärksamheten mot andetagen, och hålla den där, så blir det svårt att samtidigt underhålla riskabla tankespår om snusande. Abstinens-signaler är välkomna om de kommer, men jag kan inte följa dem i tanken eftersom jag är upptagen med andetagen. Det fiffiga med andningen är att den är så förbannat envis. Man kan pausa den en stund, men vill man inte svimma så får man snart släppa lös den igen.
In och ut, hej å hå, ett å två, dag som natt. Man kan alltid lita på andetagen.

 

medsub

Jag väljer att räkna till 100 för att sedan börja om. Jag räknar på varje utandning. 1…2…98…99…100…1…2…97…98…99…200…1…2…osv.
För den med adhd är detta såklart dömt att misslyckas. Bara tanken på att räkna andetag istället för att köpa en dosa snus, den är i allt väsentligt helt idiotisk. Med adhd kan man inte motstå impulser särskilt bra. Det gäller inte minst så kraftfulla impulser som ett 30-årigt nikotinbruk kan ge om det avbryts.
Inte nog med bristande impulskontroll, man ska också göra något så vidunderligt tråkigt som att räkna andetag.
Och inte nog med att det är tråkigt, det ska göras under typ en timme och i en fullsmockad tunnelbana med start T-centralen. Milt uttryckt så är den miljön inte helt fri från distraktioner.

 

Trots att oddsen är emot mig kan jag nu konstatera att det är 569 andetag mellan Kungsholmen och Rågsved, ge och ta 3. Vid spärren på T-centralen kan jag ha missat ett, och jag är osäker på två stycken i höjd med Sockenplan. Bortsett från det vet jag att räkningen stämmer exakt.
Lite förvånande så kom inte någon abstinens-signal under resan. Inte ens när jag passerade stationernas Pressbyråer. Det är först nu när jag skriver om snus-suget – det vill säga uppmärksammar det – som nya signaler, givetvis kommer.

Hur jag ändå lyckades med detta, mot alla odds, är vad jag först tänkte skriva om. Men nu upptäcker jag att klockan är mycket och att inlägget redan är längre än bra. Jag har sett någonstans att läsare på internet har extremt lite tålamod med texter som tar mer än någon minut att läsa, så därför blir det en cliffhanger…..eller, ”cliffhanger” kanske bara gäller historier med oklart slut.
Här vet vi ju att allt slutade väl. Jag köpte inget snus och livet går vidare.
Det blir kanske mer som Morden i Midsomer där man börjar med att det går år skogen, någon får skallen spräckt av en kyrkklocka, och sedan ägnas tiden åt att lista ut ”hur gick det till”. Så blir det med min historia, för nu undrar alla 2 läsare ”hur gick det till”?

Det får ni snart veta, men jag kan redan nu avslöja att det inte varit möjligt för ett år sedan. No Way.

 

Lämna en kommentar

Zazenkai – Maraton i Tålamod

Är på väg till Stockholms Zen Center för heldagsmeditation. Japanerna kallar det Zazenkai och det motsvarar ett maraton i uthållighet. Det finns ultramaraton också men det tar vi en annan gång.

För mig hänger löpning, meditation och adhd ihop. Det handlar om tålamod i väntan på resultat, envishet att fortsätta när allt säger Stopp, mod att hitta sina gränser och passera, kreativitet i att finna nya övningar som leder framåt, upptäckarglädje och äventyrslusta, gemenskap med andra ensamseglare och inte minst – det handlar om att integrera kropp och själ på riktigt. Inte bara som en slogan eller ett motto, utan hela vägen fram till där kroppen är tänkandet och medvetandet flyter fritt i tomrummet mellan dig och omgivningen. Adhd är för mig att vara osynkad och splittrad. Meditation och löpning gör mig hel.

Lämna en kommentar

Sörmland Ultra 50KM – Höst När Den Är Som Bäst

Det går inte att undvika löpningen och på många sätt har den en kul koppling till adhd. Det vet väl alla att vi damp-ungar trivs med att röra på oss, och att vi får spader av stillasittande. Varför jag envisas med att springa jättelångt, det är oklart. Kanske är det det där med ”svårt att komma igång och svårt att avsluta”?

I helgen sprang jag SUM 50km och det gick utmärkt. Ont gjorde det och jobbigt var det, men i ultraklanen är det inget negativt i sig. Inte konstigare än att men blir blöt av att bada. Det obekväma hör till utan att man behöver fundera så mycket på det.
En skön sak med långdistanslöpning är möjligheten att fullt ut uppleva det man gör i sin helhet. Det finns inte mycket av stress och aggressivt fokus. Man har tid att komma ur sitt eget huvud. Springer man riktigt länge finns chansen att lämna även kroppen. Inte så att man leviterar eller hälsar på utomjordingar, men att man springer utan att vara medveten om kroppen som gör det.

Jag hör till dom som lämnar klockan hemma och inte tar någon större notis vid kilometermarkeringar. Visst är jag nyfiken ibland och undrar hur långt jag sprungit, men med tiden har det visat sig att sådant är bortkastat. Jag kan sällan hålla reda på om det var 15,7 km eller 17,5 och om det var sträckan jag sprungit eller hur långt det är kvar. Somliga tycker att dom tänker så bra under löppasset. Dom löser problem och listar ut både det ena och andra. Det där har aldrig hänt mig. Mina tankar blir snarare mjuka och flyktiga. Dom blandar sig på något sätt med omgivningen och innehåller mest löv, flås, lera, löpare och skogsdoft. Däri finns inga problem att lösa. Allt är som det ska, även när det är för jävla jobbigt.

När jag springer har jag aldrig adhd, känner ingen rastlöshet eller osäkerhet. På så vis är det en form av meditation. Det finns bara en sak att göra. Ett steg till. Ett andetag till. Den bästa problemlösningen blir insikten att tillvaron är totalt oproblematisk. Åtminstonde tills jag kommer i mål. Då börjar letandet efter shampoflaskan och trixandet med tidtabeller. Då blir det problem.
Så varför springa kort när man kan springa långt? Livet blir ju bara lättare för varje meter.

Kan väl tillägga att jag kvällen innan fick ett sms från Övid: Jag hittar inte dig i startlistan! Det visade sig att jag skrivit in loppet i kalendern med glömt anmäla mig. De snälla arrangörerna tillät en efteranmälan tack och lov.
Det är fina människor de där ultramänniskorna.
Ultrafina.

Javisstja, jag glömde att hämta ut min fina medalj också.
Häpp.

2 kommentarer

Hur Många Bloggar Kan Man Ha?

Just nu har jag två bloggar, MAXADD och Riktning Psykologkonsult. Redan det känns för mycket ibland. Dessvärre känns det andra gånger för lite. Jag har ju den benägenheten att antingen göra allt på en gång eller ingenting alls. Båda varianterna leder till en slags pannkaka i termer av konstruktiv produktivitet.

Såhär tänker jag; att ha en blogg blir för lite eftersom den blir splittrad och kommer innehålla ”för mycket”, att ha flera bloggar blir för mycket eftersom jag inte har tid att vara aktiv och skriva på båda. Nu är det ju så att människor ändå tycks fixa båda varianterna, och göra det bra dessutom. Så vad är problemet Egentligen?

Jo, det som målar in mig i ett hörn är att jag vill ”allt” på en gång och upplever alla former av begränsning skrämmande och tråkigt. Här krockar jag rätt hårt med verkligheten och hur den fungerar. Ibland ger det mig huvudvärk men oftast tar jag på mig adhd-hjälmen och smäller på.

 

 

 

Tillsvidare behåller jag mina två bloggar men ofta fastnar jag i frågan – var passar det här inlägget bäst, hör det till MAXADD eller Riktning? För att lösa det måste jag bestämma vad som skiljer dom åt. Har jag nu två så kan de ju inte ha samma funktion och bara det att frågan kommer skvallrar om en oklarhet där. Att helt skilja ämnet adhd från psykologi är svårt om man är psykolog med adhd…hmmmm….

En skillnad kan ju vara hur seriös och ”allvarlig” bloggen är. På MAXADD förväntar sig ingen annat än infall, spekulationer och tjolahopp. Här behöver det inte vara vetenskapligt. Det räcker med skapligt. Riktning däremot är ett skyltfönster för den egna verksamheten och den ”måste” vara seriös och förtroendeingivande.
Så uppstår nästa knepighet – är det möjligt att vara både och, att vara tjolahopp men på ett seriöst sätt? Då jag levt med mig själv i 46 år vet jag att det kan vara så, tveklöst. Jag vet också att andra har svårare att acceptera det och i slutändan är det ju andra – mina läsare – jag skriver för. De som känner mig har antagligen inga problem med att jag ena dagen kräver vetenskapliga belägg för ett påstående och nästa dag hyllar den vetenskapliga anarkisten Feyerabend samt framhåller vikten av konstnärskap inom psykologin. Men min förhoppning är att andra än mina närmast sörjande skall hitta till bloggarna och då hjälper inte det.

Vart ska jag ta vägen med detta nu då?
Ingen aning!

Nu hamnade mina funderingar på MAXADD och så var det med det. Vi får se vart mina 12 halvfärdiga inläggs-utkast dyker upp. En sak är som alltid säker – man vet aldrig helt säkert.

Lämna en kommentar

Matteprov och Självbehärskning

Susanna Birgersson skriver idag i DN en text om att Självbehärskning är viktigare än matteprov. Rätt så, men naturligtvis gammal skåpmat. Att barns förmåga att lära in kunskap står på en grund av känslor och icke-akademiska förmågor är självklart, men att skolan skulle lägga krut på detta är långt ifrån givet. Istället förutsätts barnets vuxna omgivning – familj, bekanta, grannar – ha fixat detta så att barnet, när det kommer till skolan, är redo för renodlad ”kunskapsinhämtning”. Det är dom förvisso, men…

Olika barn är olika redo och därför lär de sig olika fort och på olika sätt. Det här är skolan extremt illa konstruerad att möta och därför blir resultaten ofta en besvikelse. De felaktiga slutsatsen vi drar är dock att barnen inte klarar av skolan när verkligheten snarare är att skolan inte klarar av barnen. Det enda ”felet” på ungarna är att de inte fungerar på det sätt vi önskar och förväntar oss. Till exempel: samhället, och därmed skolan, kräver i allt större utsträckning att vi är självreglerande/självgående individer som oavsett miljön kan sätta upp våra individuella mål och strukturera vår tid och våra handlingar så att vi når dessa  mål. I samhällets arbetsbeskrivning läggs alltså tyngd på individualitet, behärskning, långsiktighet, planeringsförmåga, impulskontroll och målmedvetenhet. Lite krasst kan man konstatera att detta är motsatsen till det som kännetecknar elever med adhd-fungerande.
Sedan undrar vi varför just dessa elever ökar i antal och får allt svårare att prestera som förväntat. Det är inte så fasligt begåvat.

Vi ska också ställa dessa krav mot det ständigt växande behovet av mindfulness, att leva i nuet och att finna lyckan i de små tingen i vår nära omgivning. Riktigt små barn är skickliga på detta då deras hjärnor fungerar mindful by default. Alltfler vuxna inser att detta är något man saknar i tillväxthysterins ångest- och utbrändhetskultur där de enda pussel man lägger är s.k. livspussel där all prestation ska struktureras och administreras. Mer lek och spel blir det inte. Man lägger mycket tid och pengar på att hitta den förmåga som kulturen och samhällets krav rationaliserat bort.
Mellan de små och de vuxna står ungdomar som med alla medel ska formas till arvtagare av denna hysteri, och det är avgörande att de fostras rätt. Misslyckas vi så stagnerar samhället och vi får inga pensioner, ingen trygghet.

Haken i det hela är följande; om vi tar det Birgersson skriver på allvar och faktiskt utbildar barnen i att stanna upp, att se sig ikrig och att leva mer här och nu, då utbildar vi människor som redan från start kommer ifrågasätta poängen med hela systemet. Det blir svårt att motivera elever som njuter av andras sällskap, att leka och av den vackra sommardagen till att stänga in sig på kammaren och plugga in fakta OM denna verklighet så att de kan få fina betyg om 3 månader så att de kanske kommer in på en annan utbildning om 2 år så att de ökar chansen att få ett bra jobb om 6 år så att de kan tjäna tillräckligt mycket pengar att kunna resa på solsemester med vänner och familj. För den 12-åring som har förmåga att stanna upp och tänka efter blir detta absurt. Det man förväntas jobba hårt för i många år (tills pensionen) finns ju redan här, utanför dörren.
Det är precis samma sak som man  nu ska avstå ifrån så att man istället  kan få det om ett decennium. Verkar det logiskt?

Så är vår tankevärld uppbyggd och det är i denna som man blir framgångsrik genom att avstå från godis nu så att man kan få mer godis imorgon. Dessvärre upptäcker många att det man trodde var den slutgiltiga belöningen mest var ett sidospår. När man sedan bränt ut sig på att spriga vilse  inser man att den riktiga belöningen fanns framför ögonen hela tiden. Den insikten vill vi inte att nästa generation får för tidigt. Då blir dom lata, improduktiva, flamsiga, oansvariga och svårstyrda. Litegrann som om dom hade adhd allihopa.

Att vara nöjd med det man har här och nu är det mest samhällsomstörtande och revolutionära man kan hitta på. I det perspektivet är min kurs i Mindfulness för Rastlösa en mycket subversivt och farligt projekt.
Det känns inspirerande.