3 kommentarer

Det är 569 andetag mellan Kungsholmen och Rågsved

Jag har nyligen avslutat ett nikotinberoende som varade i dryga 30 år. Imorgon är det tre veckor sedan jag sist lade in en bakad prilla Ljunglöfs Ettan. På 32 år med 2 dosor i veckan blir det 3 328 dosor totalt. Då en dosa innehåller 50 gram blir det summa summarum 166,4 kg.
Att jag vid något tillfälle känner ”nu blir det lite jobb att hantera suget” är alltså inte förvånande. Lite av en vana blev det ju trots allt.
Så vad gör man när den omtalade abstinensen knackar på dörren?
Man räknar andetag såklart!

Det sägs ju att det bästa preventivmedlet är ett glas vatten. Inte före, inte efter men istället för. Så kan man tänka i mitt fall också. Alltså, om jag vill undvika att göra något – köpa snus och proppa i mig – så är det enklaste sättet att göra något annat istället. Allra bäst är ett så kallat ”inkompatibelt” beteende, något som gör det ”oönskade” beteendet omöjligt. Jag skulle till exempel kunna virka eller spela piano. Det är svårt att lägga in lössnus med båda händerna upptagna. Men jag kan inte virka och något piano hade jag inte med mig denna dag.

Jag mediterar ju en hel del och här var ett utmärkt tillfälle att använda färdigheter från den träningen. Med nikotinsug är det ju så att det försvinner ganska fort om man inte underhåller det. Med underhåller menar jag att man fastnar i ett spår som innehåller tankar och känslor om snuset. Låter man uppmärksamheten följa det spåret så leder det snart till Pressbyråns kassa och ”En dosa Ettan tack, löst. Det blir bra så”. Men det blir ju inte alls bra.
Tricket är att upptäcka spårets början, den första signalen som pekar mot det självklara i att köpa en, Bara En dosa snus. Helst en liten. Signalen är ofta en flyktig tanke, ibland en vag känsla. Det är verkligen svårt att veta vilket eftersom det där händer i flygande fläng. Det är inte så att vi sitter stilla och väntar på att en abstinens-signal ska dyka upp. Istället kommer den smygande från ingenstans, gärna i situationer då vi är sårbara. Som vid stress, när vi är uttråkade, vill belöna oss eller bara skjuta upp något jobbigt. Då kommer den lilla påminnelsen om hur vi brukar/brukade göra. Som en reflex stäcker sig handen mot byxfickan…nävisst nä.
Det är i det läget man har ett val. Om man väljer att fundera vidare på ”nävisst nä” och hur det är att aldrig…ALDRIG mer få uppleva den tillfredsställelse nikotinet ger, ja då har man snart inget val kvar, och det kan gå fort vill jag lova. Det vet alls som gjort denna resa. Man måste alltså välja att byta tankespår och att göra det snabbt.

Nu ska jag direkt säga att idén om tankekontroll är mycket skadlig och något vi ska bekämpa med kraft. Att få full kontroll på sina önskade/positiva och oönskade/negativa tankar är varken möjligt eller önskvärt. Däremot kan man med viss övning bli bra på att styra sin uppmärksamhet, och det är en mycket användbar förmåga. På så sätt kan man påverka  ämnet/temat för tankarna. Ungefär som att läsa en bok om hästar gör att vi får mer tankar om hästar och saker som hör ihop med hästar än om vi istället uppmärksammar – tittar på – en fotbollsmatch. Det här är en mycket knivig fråga där även de som läst och jobbat med ”psykologi” och ”mindfulness” ibland resonerar helt motsatt och galet. Men eftersom det här inte ska bli en avhandling utan en blogg-post så går vi vidare.

Alltså, där står jag på Kungsholmen och ska promenera till T-centralen för vidare T-banefärd till Rågsved. Jag har under dagen noterat- och framgångsrikt hanterat- flera små abstinens-signaler och nu har vi en rejäl attack på gång. Det känns i hela kroppen hur otroligt hälsosamt och rogivande en prilla skulle vara. Alla gamla visor drar igång.
– Bara sista dosan, se’n är det slut
– Ingen behöver få veta något
– Jag har ju redan bevisat att jag kan sluta
– Man ska inte göra det till en principsak
– Huvudsaken man är lycklig, inte nikotinfri
– Ehhhh, fan va gott det är med snus i alla fall

Jag sms:ar hem att ”nu ska jag kolla hur många andetag det är mellan Kungsholmen och Rågsved, wish me luck”. Att räkna andetag är inte ”inkompatibelt” med snusande. Man kan göra både och samtidigt. Poängen är istället att om jag kan rikta uppmärksamheten mot andetagen, och hålla den där, så blir det svårt att samtidigt underhålla riskabla tankespår om snusande. Abstinens-signaler är välkomna om de kommer, men jag kan inte följa dem i tanken eftersom jag är upptagen med andetagen. Det fiffiga med andningen är att den är så förbannat envis. Man kan pausa den en stund, men vill man inte svimma så får man snart släppa lös den igen.
In och ut, hej å hå, ett å två, dag som natt. Man kan alltid lita på andetagen.

 

medsub

Jag väljer att räkna till 100 för att sedan börja om. Jag räknar på varje utandning. 1…2…98…99…100…1…2…97…98…99…200…1…2…osv.
För den med adhd är detta såklart dömt att misslyckas. Bara tanken på att räkna andetag istället för att köpa en dosa snus, den är i allt väsentligt helt idiotisk. Med adhd kan man inte motstå impulser särskilt bra. Det gäller inte minst så kraftfulla impulser som ett 30-årigt nikotinbruk kan ge om det avbryts.
Inte nog med bristande impulskontroll, man ska också göra något så vidunderligt tråkigt som att räkna andetag.
Och inte nog med att det är tråkigt, det ska göras under typ en timme och i en fullsmockad tunnelbana med start T-centralen. Milt uttryckt så är den miljön inte helt fri från distraktioner.

 

Trots att oddsen är emot mig kan jag nu konstatera att det är 569 andetag mellan Kungsholmen och Rågsved, ge och ta 3. Vid spärren på T-centralen kan jag ha missat ett, och jag är osäker på två stycken i höjd med Sockenplan. Bortsett från det vet jag att räkningen stämmer exakt.
Lite förvånande så kom inte någon abstinens-signal under resan. Inte ens när jag passerade stationernas Pressbyråer. Det är först nu när jag skriver om snus-suget – det vill säga uppmärksammar det – som nya signaler, givetvis kommer.

Hur jag ändå lyckades med detta, mot alla odds, är vad jag först tänkte skriva om. Men nu upptäcker jag att klockan är mycket och att inlägget redan är längre än bra. Jag har sett någonstans att läsare på internet har extremt lite tålamod med texter som tar mer än någon minut att läsa, så därför blir det en cliffhanger…..eller, ”cliffhanger” kanske bara gäller historier med oklart slut.
Här vet vi ju att allt slutade väl. Jag köpte inget snus och livet går vidare.
Det blir kanske mer som Morden i Midsomer där man börjar med att det går år skogen, någon får skallen spräckt av en kyrkklocka, och sedan ägnas tiden åt att lista ut ”hur gick det till”. Så blir det med min historia, för nu undrar alla 2 läsare ”hur gick det till”?

Det får ni snart veta, men jag kan redan nu avslöja att det inte varit möjligt för ett år sedan. No Way.

 

Annonser

3 comments on “Det är 569 andetag mellan Kungsholmen och Rågsved

  1. Hej Niklas!
    Ursäkta, hittar inget bättre ställe på sidan att skriva ett meddelande till dig. Jag är psykologstudent och ska nu utredas för ADD. Blev så glad över att hitta en färdig psykolog med diagnos och vill så gärna veta om du haft några problem med att få jobb pga din diagnos. Om du har tid och möjlighet så kanske du vill maila mig om det. Tusen tack på förhand. H

  2. Det gör jag så gärna. Hur kan jag neka efter att ha fått tusen tack?

    • Åh vad bra! Men finns det något sätt för mig att skicka dig min mailadress utan att lämna den här på sidan där alla kan läsa den?

Kommentera gärna

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s